Rikard sammanfatt de spelet som att tomta omkring och undvika monster medan man samlade på ledtrådar. Jag håller delvis med om det. Om man undviker monster eller inte beror en del på ens karaktärs förutsättningar i Arkham. När man tomtar runt i Arkham och letar ledtrådar använder man sig av sex olika färdigheter, i tre par, och man måste balansera varje par. Har man hög speed har man relativt låg sneak. Man kan då välja och vraka vilken av Arkhams sevärdheter man vill ta sig till. Men träffar man ett monster på vägen har man svårt att undvika det och måste istället stanna och slåss.
När man inte kan undvika ett monster från en annan värld tvingas man för det första slå mot Will för att inte förlora förståndet. Will balanseras mot Fight, som man sedan använder för att bestämma om man lyckas förgöra styggelsen man står inför. Diverse skjutjärn och tillhyggen ger bonus till fight, antingen som magical eller physical weapon, och monster kan vara immuna eller resistenta mot magisk eller fysisk skada, vilket ofta är extremt irriterande när man har en tommygun +6 physical.
Det ska sägas att jag bara spelat med totalt 2 så kallade investigators, som samarbetar för att stoppa en äldre gud från att vakna i vår värld och förstöra den. För mig känns därför Rikards beskrivning lite väl optimistisk. Jag tycker snarare att spelet går ut på att tomta runt i Arkham i väntan på att bli slukad av Shub-Niggurath eller dylik fasansfullt väsen. Många av de encounter-kort man drar på speciella platser i Arkham, som man ofta tvingas dra för att få clue-tokens till att försegla portaler till andra världar, har extremt ofördelaktiga konsekvenser. Monster man träffar på på vägen kan vara praktiskt taget omöjliga att bevittna utan att bli vansinnig och ta en tripp till Arkham Asylum, samt tappa hälften av sina surt förvärvade ledtrådar och föremål. Man behöver minst sagt en bra start för att ska ha en skaplig chans att stoppa mythosets frammarsch.
I mitt första parti ledde de ovanstående bidragande orsakerna till att vi misslyckades stoppa Yig från att manifestera i Arkham. Till följd av detta tvingas två tilltygade investigators möta den motbjudande ödlan i strid. Gangstern Michael McGlen och Jenny Barnes, "the Dilettante" får till råga på allt Yigs förbannelse kastad på sig innan striden. Följden av det är att de lyckas på 6 istället för det normala 5+. Det enda som räddade skinnet på de två otippade hjältarna var ett hagelgevär Michael McGlen lyckats plocka på sig på vägen. Hagelgeväret ger nämligen 2 successes per 6:a man slår, istället för ett.
Sammanfattningsvis är spelet underhållande men bitvis frustrerande om man inte accepterar att man troligtvis kommer förlora på ett spektakulärt sätt. Om inte annat kan man uppskatta att det återger lovecrafts speciella värld på ett underhållande sätt.
Gott nytt år!
Inlägg
4 kommentarer:
höhö, jo, det kan vara lite svårt ibland. När man som spelare lär sig mer så blir det lättare att överleva, och oftast brukar man faktiskt lyckas stoppa fet-ondingen (vilken man nu spelar med) från att manifestera sig, eller alternativt dänga den tillbaka dit den kom ifrån.
Tycker man att det är för enkelt kan man alltid skaffa nån av spelets expansioner. Eftersom det är ett Cthulhu-spel innebär nämligen expansioner att allt blir värre... :-) Men på ett bra sätt!
Är klart värt en sittning om du orkar släpa det till K-D nästa gång du lallar hemöver.
Antalet investigators påverkar spelet på ett ganska tydligt sätt. Motståndet skalas upp, och att spela med precis så många som behövs för att öka motståndet över en gräns (fem spelare?) är betydligt svårare.
Rent allmänt påverkas spelet positivt av att man är några stycken spelare som gör lite olika saker, eller bara täcker upp för varandras oplanerade besök på Arkham Asylum.
Ja, det värsta med att vara bara två är att det är nära nog omöjligt att hinna till alla portaler som öppnas överallt med tillräckligt många clues för att försegla när man kommer tillbaka. Stänga utan att låsa kan ju vara fördande för the track... of DOOM!
Skicka en kommentar